Bullpitt

Efter ett långt uppehåll orsakat av faktorer vi inte nämner här och nu, men som på ett sammantaget sätt kan benämnas som stress, jobb, sex, häst och tristess (dessa ord skall icke sammanlänkas eller ses i samma sammanhang egentligen, men nu blev det bara så), får solen och bitterheten som gror i kroppen mig att vilja skriva ett inlägg igen. Inspirationen hämtar vi som vanligt från vår fantastiska självinsikt och vår förmåga att se brister hos omgivningen som kanske ingen annan ser, men som tvunget måste dokumenteras. Vi ser bara möjligheter med att berätta för människor att dom är idioter, hur ska dom annars kunna uppnå samma felfria status som jag själv?

Efter fyra dagar i fjällen står dock klart att människor är efterblivna och bortom all bot och bättring. Fotgängare i största allmänhet borde ju få en rejäl uppsträckning eller kanske bara en liten lätt touch av påkörning så att dom lär sig att bilar är hårda och det är inte du så gå inte där jag kör. Framförallt föräldrar på parkeringar är idioter. Föräldrar i största allmänhet (inte mina egna då, de är oftast felfria) är retarderade och INGA bra förebilder för sina avkommor. Man borde nånstans få göra nåt slags lämplighetsprov för att få skaffa barn och införa obligatoriska p-piller för de retards som inte klarar det. Vi ser bara möjligheter med att köerna på BB skulle minska drastiskt för oss normalt funtade om detta går igenom. Proposition är på väg till regeringen i skrivande stund. :)

Exempel 1 på retarderad förälder är hämtat från parkeringen vid Vemdalen. Förälder (en mamma såklart, kärringen ger ju inte kvinnosläktet ett bra rykte) går med sina barn som bär på skidor mitt i vägen. Eftersom Elina är en så hänsynsfull bilist vill hon inte köra på människorna utan förvarning så hon trycker fram ett försynt "tut" från bilen. Barnen hajar direkt och flyr till sidan av vägen, medan mamman slänger blick över axeln, flyttar sig ca en decimeter mån mittsträcket på vägen och fortsätter gatan fram i vinglig pjäxgång. Människan är ju efterbliven! Elina, som normalt har en ängels tålamod med efterblivna individer (eller???) trycker hårt och skoningslöst på ratten "tuuuuuuuuuuuuuut" för att människan ska fatta. Fattar gör hon och medan hon blänger på oss går hon åt sidan. Vi ser bara möjligheter med att ge henne ett sockersött sarkastiskt leende, en sylvivinkning och mima "jävla idiot" medan vi passerar.

Exempel 2 kommer redan samma eftermiddag efter ett kort pitstop på Ica där inhandlande av diverse ölkorvar, mjuk pepparkaka och Pimpim har förekommit. Inte mindre än två föräldrar i snajdiga tighta skidställ går på vägen in mot fjällbyn. Med sig i släptåg har dom ett barn, modell ca 4 år iförd full mundering. Barnet, som är ett klokt barn (ungefär som två minustal blir plus har uppenbarligen två efterblivna sinnen tagit ut varann och skapat nåt positivt, eller så har dom adopterat) flyr upp på närmaste snödriva, två meter över havet, vid blotta ljudet av min tystgående bil. Han har förstått att han är ett stycke kött och nånstans insett vad ett metallmonster kan göra med kött. Föräldrarna däremot vänder på huvet, likt två korkade kossor som betar och bestämmer att nej, vi kommer inte gå åt sidan. Människorna är ju efterblivna! Vi ser bara möjligheter med att rusa motorn och peka lite åt väggrenen för att sedan passera med ett varggrin på läpparna.

Föräldrar har till på köpet en förmåga att helt och fullt överskatta sitt barns förmåga. Ja, men d e klart at ungen kan åka skidor efter en dag i skidskolan! Vi tar vår 4-5 åriga lilla rosa klump (kan även vara ljusblå, alternativt röd eller grön beroende på kön på klumpen och syn på könsroller hos vederbörandes föräldrar) och placerar den i den röda backen som dagen till ära är uppkörd till en delikat puckelpist. Människorna är ju efterblivna! En klump till barn består ofta av kött som på grund av tyngdlagen okontrollerat far som ett skållat troll nerför backen utan nån som helst koll på varken fart, riktning eller omgivning. Detta kan medföra en risk, både för klumpen och övriga i backen då klumpen och övriga har skidor alternativt brädor på sig. Dessa attiraljer har stålkanter och klumpen är mjuk. Stålkanter + mjukt material = ingen bra combo. Vi ser bara möjligheter med att vi trots efterblivna föräldrar lyckades undvika klumparna och komma ner till foten av backen utan blodfäckar på brädorna.

Det är tur att Elina, trots påtryckningar på Afterskin, är en laglydig människa utan dåliga idéer och inte förtär alkohol innan hon sätter sig bakom ratten. Eller ja, om vi inte hade varit så stränga mot oss själva så hade det kanske varit en efterbliven människa eller två mindre i landet och det kanske inte vore en alltför stor förlust. Vi ser bara möjligheter med att fundera ut sätt att oskadliggöra dessa individer på ett mer lagligt sätt. Jag återkommer snarast med en lösning!