Got Coca-Cola veins
We never mess around with discipline. Och vi tackar aset för att han har lärt oss att kanalisera frustration och ilska. Eftersom vi inte ser möjligheter med att vara en lyxhora går vi inte på gatan när vi är frustrerade. Antingen går vi ut på stan och slåss, eller så springer vi tills vi spottar blod. Det tidigare alternativet brukar kunna uteslutas ganska fort eftersom det betraktas med misstro (och om jag ska vara ärlig känns det ganska fjortis) och jag bara är två äpplen hög. Det andra alternativet var det aset som introducerade för mig för lite drygt ett år sen. På med joggingskor (eller jag skulle önska att jag hade kunnat ta joggingskor, men eftersom jag inte hittade dom fick det bli ett par gamla sneakers, förlåt benhinnor...), shorts (man får så fina lår när man springer :P) och vindjacka, fram med MP3spelare med hög musik, så är vi redo att möta natten och Hammarbybacken. Mitt val av musik kan diskuteras, men jag lovar att det finns en skön takt i Mexican Summer, man blir fett peppad av Detroit Rock City, Heartbeat värmer upp fint och Coca-Cola veins är en skön parodi på mig. Vi ser bara möjligheter med att springa upp och ner för den jävla skidbacken tills vi spottar blod.
Heidi och Elina har Coca-Cola veins, we don't use our brains, det varkar onödigt att göra när vi bara är med varandra. Och då menar vi bokstavligt talat och inte med den mer mörka metaforen. Med Coca-Cola veins menar vi att vi intar kopiösa mängder med Coca-Cola varje dag. Man kan inte klara sig igenom arbetsdagen utan vårt brown gold och om man äter thaimiddag är det den självklara drickan. Socker tack, tack mycket och tack ofta :P Eftersom vi inte dricker kaffe måste vi bli pigga och alerta på annat sätt. Vi ser bara möjligheter med att vi ändå tränar så att stora mängder socker inte påverkar oss överdrivet mycket.
Göteborg hälsade Elina Dvärg med sol och lunch på kyrkogårdar (ja, jag vet att det låter lite.. underligt, men det är den närmaste parken till kontoret i Gbg :P). Vi hade laddat för två härliga dagar i Götet med två dubbelsnickers och såg fram emot att få avnjuta dom utan dåligt samvete. Döm om min ilska på mig själv när jag upptäckte att jag absolut inte var sugen på snickers. Vad är det som har hänt med mig?! Jag blev så upprörd att jag var tvungen att bege mig ut på stan för att shoppa ipren och spendera mitt presentkort på H&M. Sen kändes livet lite lättare ända till ja upptäckte följande faktum; det man shoppar i Göteborg måste man på nåt sätt bära med sig tillbaka till Stockholm och det kanske man borde ha tänkt på när man valde väskor inför resan. Vi ser bara möjligheter med att proppa datorväskan smockfull och att vi har en handväska modell X-Large. Trots att man får läskiga, röda märken på axlarna...
Vi har funderat mycket över begreppet självplågare dom senaste dagarna och kommit fram till att det förmodligen är vanligare än man kan tro. Det finns många översättningar på begreppet självplågare och jag tror att alla förstår att jag inte för tillfället menar den översättningen som vi använder professionellt här på jobbet, utan dom versionerna som jag tror är mer vanliga. Till exempel det som jag sysslade med igår. Man springer tills det inte finns nån kraft kvar i kroppen och alla muskler bara skriker av överansträngdhet. Självplågeri på det träningsmaniska planet. Ett annat exempel är ett jag också har sysslat med en hel del och har med Internet att göra. Man går in och tittar på bilder som man i förväg vet att man mår dåligt av att se och läser sånt som man vet i förväg att man kommer ogilla. Jag och Heidi kom fram till att det ligger i människans natur och att det bara är att se möjligheter och stå ut med skiten.
Jag vaknade imorse, svängde benen över sängkanten och väntade på att den skulle komma till mig; träningsvärken. Men det gjorde den inte. Jag vart nästan besviken. Det var med en skräckblandad förtjusning jag hade sett framför mig att jag skulle ha riktigt stela och värkande ben hela dagen. Jag behövde i och för sig inte oroa mig speciellt länge. När jag hade låst dörren och glatt skulle skutta nerför trapporna kom den. Ordentligt. När jag kom ner efter att envist ha fortsatt studsa skakade benen precis som dom brukar göra när man har sprungit kvällen innan. Ja, jag vet att detta innebär att mina springmuskler är obefintliga, men jag skyller det på en lång och kall vinter och ser bara möjligheter med att träna upp dom igen under sommaren.
Ikväll ska vi träna igen. En jävla massa. Och det är stunder som dessa som vi önskar att dygnet hade fler timmar. Men jag ser fram emot att rida dubbellektion eftersom Annsan har utlovat serie idag. Det betyder fina övningar för låren och det betyder fett med mjölksyra. Det är med sorg i hjärtat som jag inser att Golfen inte kommer hända för mig ikväll. Man måste inse att man inte är ung längre(jag och den gamla haggan kan gå tass i hand när det gäller denna fråga :P) utan att det är dags att tagga ner om man vill hålla sig vaken på jobbet och senare Carinas examnesfest ;) Vi ser bara möjligheter med vår Blåfitta :D
Puss puss :)
